Att vara tillbaka i Sverige känns overkligt men precis som vanligt. Att jag bodde fyra månader i Kenya känns surrealistiskt.
Igår tog jag en promenad genom stan efter mörkrets inbrott. Men det var ju inte mörkt, för i stan blir det aldrig så mörkt som där jag bodde i Nairobi. Där finns det gatulyktor som inte är tända för kommunen bryr sig inte. Elektricitet är dyrt.
Igår gick jag till stationen i gatulyktornas sken. Satt på tåget med min dyra smart phone i handen och datorn stod på laddning bredvid. Ensam i vagnen. Promenerade hem till Jasmine och tillbaka till stationen igen. Buss till Karlstad med mobilen i handen och dålig koll på min väska i sätet bredvid. I Karlstad irrade runt och letade efter mitt vandrarhem. Allt på kvällen, efter att solen gått ner. Allt som jag aldrig skulle ha kunnat göra i Nairobi. Där låg min telefon kvar hemma, väskan i hårt grepp i knät. Aldrig ute i mörkret. Slutade ta bussen efter några veckor. Ansträngde mig för att inte se vilsen ut. Ensam var jag aldrig, för i Nairobi finns alldeles för många människor.
Så här hemma är allt som vanligt till ytan, men med mina nya erfarenheter kan jag reflektera över friheten som jag saknat. En frihet som alltså inte längre är så självklar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar