Hela det här inlägget är en bokrecension från Nomaden

Kungsträdgården. Slutstationen för de två blå linjerna i Stockholm. Ordet Kungsträdgården får mig att rysa. Jag hör ordet och jag läser ordet varje dag numera, eftersom jag åker med den blå linjen. Och det gör mig illa det mods en liten stund varje gång. Om jag tänker längre på det så blir det riktigt obehagligt. Att det just är nere i tunnelbanan som jag behöver ta del av det här ordet gör inte saken bättre.

Kungsträdgården. Det ordet får mig att rysa för att det ger associationer till Ryssland. Moskva. Muterade varelser som attackerar från ovan jord. Människor som har skapat ett samhälle i underjorden. I Moskvas tunnelbanenät. Människor som gör allt för att värja sig mot varelserna som har slagit rot i Kungsträdgården.

Kungsträdgården. Jag ryser när jag hör ordet för det påminner mig om Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033.  En postapokalyptisk science fiction-roman. En roman som fortfarande skapar obehagskänslor nästan ett år efter den blivit utläst. Är det ett bra betyg eller ett dåligt betyg? Jag tycker att det är ett bra betyg. Jag ger Metro 2033 flera tummar upp och rekommenderar er alla att läsa den. Alla böcker som skapar ett sådant intryck är värda att läsas. Jag behöver inte se ordet Kungsträdgården för att börja rysa - det räcker med att tänka på Moskvas metro. 

Självklart finns det en uppföljare. Metro 2034 - kan ni tänka er? Jag har inte läst den, men jag ska göra det. Sebastian fick den i födelsedagspresent och jag har väntat på att han ska läsa den. Känns fult att läsa den först. Men det verkar inte hända så mycket på den fronten, så jag börjar fundera på att göra en fuling ändå. Är det okej?  Borde ju passa på nu när jag dagligen åker tunnelbana. Kanske kan ta med boken till praktiken, läsa den på vägen dit, på... tunnelbanan. 

Bilden är som vanligt stulen. Denna gång ifrån Libris.