Vi kan fortsätta på temat köer. Fenomenet att en ensam person kan få 200 främlingar att göra som honom. Fenomenet att du är den som startar kön. Det är alltid någon som börjar. Någon som börjar smyga sig bort till utgången och parkera sig där. Vips så följer andra efter. Trots att de vet att det inte är dags ännu. Vad handlar det om egentligen? Rädsla för inte komma med? Rädsla för att missa något spännande som händer längst fram i kön?
Jag och Sebastian startade en kö i Mersing, Malaysia. Vi hade åkt nattbuss från Kuala Lumpur och äntligen fått våra biljetter till färjan. Klockan var 9 på morgonen och vi hade varit vakna i sex timmar. Vi hade våra boardingkort så vi visste att vi skulle få plats på färjan. Men... vi var lite ivriga. Kanske var vi måna om att få bra platser så att Sebastian skulle få plats med sina ben. Kanske var vi trots allt lite oroliga att vi inte skulle få komma med färjan alls. Hur som helst så startar vi kön trots att ingenting nytt egentligen hade hänt. Vi tyckte bara att klockan började bli mycket, att det var dags att boarda. Så vi ställde oss längst fram vid grinden och några minuter senare stod hela väntrummet bakom oss. Och sen stod vi där i 30-40 minuter och väntade. Jobbigt att behöva stå upp, men vi kände oss lite mäktiga som fått så många människor att följa oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar