Utställning på G

Nu är materialet till min utställning på gång. Har precis varit och skrivit ut textkorten. Alla bilder är beställda på nätet, likaså en poster om utställningen. Levereras förhoppningsvis innan jag åker iväg nästa vecka. Nu ska biblioteken och utställningshallarna besökas - börjar med Arboga idag.

Den nygamla friheten i mitt hemland

Att vara tillbaka i Sverige känns overkligt men precis som vanligt. Att jag bodde fyra månader i Kenya känns surrealistiskt. 

Igår tog jag en promenad genom stan efter mörkrets inbrott. Men det var ju inte mörkt, för i stan blir det aldrig så mörkt som där jag bodde i Nairobi. Där finns det gatulyktor som inte är tända för kommunen bryr sig inte. Elektricitet är dyrt.

Igår gick jag till stationen i gatulyktornas sken. Satt på tåget med min dyra smart phone i handen och datorn stod på laddning bredvid. Ensam i vagnen. Promenerade hem till Jasmine och tillbaka till stationen igen. Buss till Karlstad med mobilen i handen och dålig koll på min väska i sätet bredvid. I Karlstad irrade runt och letade efter mitt vandrarhem. Allt på kvällen, efter att solen gått ner. Allt som jag aldrig skulle ha kunnat göra i Nairobi. Där låg min telefon kvar hemma, väskan i hårt grepp i knät. Aldrig ute i mörkret. Slutade ta bussen efter några veckor. Ansträngde mig för att inte se vilsen ut. Ensam var jag aldrig, för i Nairobi finns alldeles för många människor.

Så här hemma är allt som vanligt till ytan, men med mina nya erfarenheter kan jag reflektera över friheten som jag saknat. En frihet som alltså inte längre är så självklar.

Känsla av skolavslutning

Fredags var min sista dag på praktiken, och jag hade enligt önskemål förberett en presentation av vad jag gjort, vad jag lärt mig och sådär. Presentationen var planerat till klockan 15, men när det 25 minuter innan släntrande in lite folk som skulle träffa chefen förstod jag att direkt att mitt skulle få vänta. Klockan var närmare 17 när vi väl började, och jag hade till och med hunnit hota med att gå hem.

Men det var väldigt roligt att hålla i presentationen. Efter att jag berättat vad jag lärt mig så bad jag mina kollegor att berätta vad DE lärt sig av mig, och då drog chefen igång en sådan där obehaglig laget-runt-fråga. Så alla tvingades trycka ur sig något, till och med chauffören och ekonomipraktikanten. Ett säkert kort för de som inte hade något konstruktivt att säga var att de "blivit bättre på att passa tider", med hänvisning till att jag hade tagit upp att jag lärt mig att vara tålmodig.

Sen blev det tårta! Min handledare påstod att hon hade bakat den, men det tror jag inte på för fem öre. Vem bakar en tårta och stoppar ner den i en köpt-på-konditori-låda? Men jag gick självklart med på det ändå, och berömde den goda tårtan. För god var den, inte alls så torr som andra tårtor jag ätit i det här landet. Jag fick också ett Masai-Shuka, ett klädesplagg som masaierna har på sig. Själv kommer jag använda den som filt.

Gruppfoto! Fyra personer saknas tyvärr,
för de var inte på kontoret i fredags.

Tar emot min present från chefen

Mumsig tårta med massor av vit choklad

Eftersom det var min tårta fick jag skära upp bitar till samtliga.

Fotografkollegan tyckte sedan att jag skulle ställa mig på
andra sidan av bordet för att vara med på bild där också.

Att köra bil i Nairobi

När du kör bil i Nairobi så är alla bildörrar alltid låsta. På kvällen vevar många upp rutorna helt också. Backspeglarna ska helst fästas med en kedja eller något, för annars riskerar de att stjälas mitt framför näsan på dig, i en bilkö. Eller när bilen står parkerad för all del.

Här kör du vänstertrafik, men ändå gäller högerregeln precis som i Sverige. Låter inte vettigt någonstans. Regeln följs inte så noga ändå. Trafikregeln i Nairobi är nog att det inte finns några regler. Du kan skapa dina egna filer, svänga när du känner för att svänga och göra farliga omkörningar i krön och kurvor. Korsa motorvägen när du vill, eller varför inte promenera längs med.

Jag och Sebastian skrattar fortfarande gott åt cirkulationsplatsen med trafikljus som finns på vägen mellan Leixlip och Dublin. Men här i Kenya skrattar jag inte, för jag förstår att det inte finns en chans i helvetet att cirkulationsplatserna i Nairobi skulle fungera utan trafikljus. Det är alldeles för mycket trafik. Och grejen är den att på dagtid är det trafikpoliserna som dirigerar trafiken där. Ja, ni lästerätt. I Nairobi finns cirkulationsplatser med trafikljus där trafiken dirigeras av poliser. Det skapas långa bilköer på grund av detta. Långa, stillastående bilköer.

På ödsliga platser eller där det finns skog och buskar vid vägkanten - stanna för guds skull inte vid fartguppen. Då blir du rånad och bilen hijackad. Kör på bara, du kan flyga över guppen. Eller över groparna i vägen. I Nairobi finns det inte en väg som är fri från stora gropar. Där det inte är så mycket trafik blandas höger- och vänsterkörning hejvilt för att undvika the pot holes.

Permanenter, marknader och pyjamashäng

Jag gjorde faktiskt saker den här helgen också. Ni ska inte tro att jag ingenting gör bara för att jag inte bloggar. I fredags permanentade jag ju håret, och i lördags var jag på den där klädmarknaden igen. Vi knallade runt mycket i området också, för hela kvarteret var som en enda stor marknad. Priserna var billigare ju längre bort vi kom från den stora gatan. Hela eftermiddagen var vi där.

Köpte inte så mycket den här gången, för jag hör Bellas och Pingis röster i mitt huvud varenda gång jag ska öppna plånboken nu för tiden. Det låter ungefär så här: "Behöver jag den här? Har jag inte redan väldigt många av den sorten? Om något ska in betyder det att något annat måste ut vet du." Hörde min egen röst också, som lät ungefär så här: "Jag är arbetslös och har inga pengar."

Och igår gjorde jag också massor. Jag hade så mycket att göra att jag inte ens hann klä på mig? Det var filmer som skulle ses, podcasts som skulle lyssnas på, huvudvärk som skulle botas, quizfrågor som skulle besvaras, kladdkakor som skulle bakas och nyheter som skulle läsas... Med andra ord låg jag i sängen i pyjamas hela dagen, grymt uttråkad och förfärligt rastlös men utan lusten att hitta på ett endaste dugg.

Chapatis och presenter i Kangemi

Den här dagen har varit en av de bästa under min tid här i Kenya. Idag var jag nämligen på besök hos kontorets städerska, Susan. Området där hon bor heter Kangemi, och det är olikt något område jag besökt i det här landet, och hennes hem, som är ett slags radhus, är olikt allt jag någonsin sett tidigare. Det var en väldigt genuin upplevelse att få hälsa på Susan.

Döttrarna Barbara och Gladys i vardagsrummet/matsalen.

Köket till vänster om skåpet, duschen till höger.
Skynket till vänster om kylskåpet döljer Susan och hennes makes sovrum,
skynket till höger om kylskåpet leder in till barnens rum.

Ute på gården

Susan och jag utanför hennes dörr.

Ute på gården

Huvudsyftet med mitt besök var att Susan skulle lära mig laga kenyansk mat. Så vi bakade chapati och lagade en kycklingrätt. Jag lärde henne också att baka köttbullar. Efter maten hängde vi i vardagsrummet och pratade och såg på teven. Barnen, släktingarna och vännerna hade väntat på att jag skulle komma och hälsa på jättelänge. Susan och jag hade pratat om det sista dagen innan jul, men sen åkte ju jag till Mombasa så det blev inte av förrän nu. 

 

I färd med att baka ut chapatis.

Susans man Antonio, två kusiner och dottern Barbara

Köttbullarna ser rätt malplacerade ut...

Gästvänligheten var verkligen hög. Susan hade köpt juice speciellt till mig, för att hon hade sett på julfesten att jag gillade det. Alla var supertrevliga och nyfikna. Jag fick en väska(!) och tydligen ska jag få en till present imorgon, från den äldsta dottern(?). Och när jag köpte några påsar med löste av Susan för att ta med mig hem så tog hon fram också en större påse med orden: "Are you getting some tea for your mother? I will buy this for your mother!"

Susan gav mig en väska och skickade med mig några chapatis hem.
Hon ville att jag skulle ha väskan så att jag skulle komma ihåg henne.

Området som de bor i verkligen häftigt för mig som mest varit på shoppingscenters och ställen dit många västlänningar går. Här fick jag uppleva det äkta Kenya med marknader och tätt tätt med folk. Det var verkligen högljutt och livat. Eftersom jag gick med Susan var det inte någon som ropade efter mig, vilket var skönt. Hade inte velat gå där ensam för då hade jag fått höra mzungo ropat efter mig oavbrutet.

Kenyansk förpackningsskola

Take away kan man få i en sådan här förpackning,
när man inte orkar äta upp på restaurangen

Mjölk kan komma i en sådan här förpackning...

... och då måste man hitta något att ställa den öppna mjölken i.

Men mjölk kan också komma i en sådan förpackning,
som kan stå alldeles för sig själv.

Sådana här förpackningar har vi hemma också, men brukar inte
behöva så många verktyg för att öppna dem. Här får jag bryta mig
in i burken med våld. Ett under att jag inte förlorat ett finger än.

Materialinsamling på fält

Idag åkte jag inte ut i fält klockan 9 på morgonen, för min förare Patrick dök inte upp förrän strax efter 10. Sen skulle vi tanka, och det var helt okej eftersom det låg på mitt bord att betala bensinen. Kände dock att han kunde valt att fylla på luft i däcken en annan gång. Men sen var vi väg. Och oj vad Patrick har förundrats över Sverige idag. Vi pratade om kyrkskatten, monogami, bröllop, korruption, infrastruktur, klimat och så vidare och så vidare.

Solen sken hela dagen, tyvärr. För en amatörfotograf som mig var det därmed hiskeligt svårt att få till bra bilder på mina bönder. Det blev inga tjusiga porträtt med suddig bakgrund som jag hade hoppats på. Nej, idag fick jag nöja mig med att få till bra ljus. Och att ansiktet på kossorna blev med på bild, för de vände gärna rumpan mot mig och sprang iväg. Det var dock lite roligt att se bönderna jaga efter kossorna för att kunna posa med dem. Förlåt att jag säger så, för det var väl inte helt sjysst mot djuren att härja med dem på det dära sättet.

Besökte fyra bondgårdar och en organisation. Fast organisationen hade inget kontor eller så, utan vi var helt enkelt ute på deras demonstrationsfält. Där odlar de butternuts och thorn melons, och det där dit de tar sin medlemsgrupp för att lära dem om agribusiness och value addition. Bönderna gav mig inte riktigt så utförliga svar som jag hade hoppats på, men kan nog få ihop något hyfsat intressant ändå.

Om kreditupplysningar, syslöjd och skateboard

En bild på dig som inte är så hemskt fördelaktig:

Ögonblicket innan hade apan försökt attackera mig, 

därav min reaktion. Självklart ser hon helt oskyldig ut på bilden...

En bild på dig som är mer fördelaktig:

Akademisk högtid! Fast kunde ju ha valt en där 

jag ser glad ut?

Vad har du gjort idag:
Klockan är bara 10.30, så jag har inte hunnit så mycket mer än att trixa lite med Word-mallar och dricka afrikanskt te.

Och igår:
Igår var jag på praktiken, men roade mig mer med att lära mig om effektiv ränta, amorteringar och annuitetslån än att jobba. Hade nämligen inte så mycket att göra i den vägen. Hemma så tog jag kreditupplysning på mig själv, chattade med några vänner och tittade på Mirror Mirror. Varför har ingen berättat att den filmen är jättebra? Då hade jag ju tittat på den för länge sen.

Vad har du för framtidsplaner:
Det skrev jag ett inlägg om igår: Skaffa ett jobb, köpa en bil, flytta till Örebro och börja träna. Ett år i taget va?

En bild från i somras:

 

Jag har precis vaccinerat mig inför Kenya, 

och avnjuter här en skön kväll med Ellinor i Eskilstuna.

Vilken är din senaste googling:
"Table of contents" - skulle bara dubbelkolla att det var ett s på slutet.

Vad står det i det senaste meddelandet du fick på Facebook: 
"Ja, det är klart!" svarade Mari på att jag hoppas på att jag HAR ett jobb i vår, och inte letar efter ett.

Vad åt du till middag igår:
Mandlar och två rostade mackor med KAVIAR. Kombinationen hårt smör och mjukt bröd funkade inte, så jag fick ta något annat kletigt istället. Funkade oväntat bra.

Vad köpte du senast?
Ett års prenumeration på min egen kreditupplysning.

Vad skulle du vilja lära dig?
Sjunga. Eftersom jag har en ganska positiv inställning så tror jag givetvis att det går att träna bort tondövhet.

Vilket var ditt bästa ämne i skolan?
Svenska, matte och syslöjd.

Kan du åka skateboard?
Nej. Jag provade en gång, i mellanstadiet tror jag. På en skrovlig gång hos en kompis. Väldigt otäck upplevelse.

Den bästa frukten är:
Banan! Den är god, kladdar inte, mättar fint och går fort att äta. Vad mer kan man bergära?

Och den bästa grönsaken:
Majs i alla former.

Den bästa osten:
Grevé så klart. En sådan är farlig att ha hemma. Farligt för den alltså. Tur att den aldrig behöver vara hemma hos oss särskilt länge.

Och den bästa gröten:
Mannagrynsgröt, men bara om den är bra tillagad. Jag kan inte laga gröten bra, alltså äter jag den väldigt sällan.

Är du en bra sambo:
Inte när jag kommer på att jag vill borsta tänderna och sova bara för att jag hör att Sebastian är på väg. Det är ju lite osjysst att smita in i badrummet rakt framför näsan på stackarn. Men annars är jag nog helt okej.

Det grövsta brottet du har begått är:
Inget jag kan skriva här just nu, men fråga om ni vill.

En bild på förra årets bästa dag:

Det här är dagen då jag presenterade och försvarade 

mitt examensarbete. En examensöl alltså. Eller en 

fy-fan-vad-jag-är-bra-öl.

Framtiden är min

Vilket år det här kommer bli, hörni. Jag ska berätta vad som kommer hända, så att ni får koll:

• Jag får ett jobb! Inom ramen för min utbildning såklart, och med placering i Örebro.
• Vi köper en bil! En snygg bil, inget annat duger. Väldigt sugen på en viss gul Mazda 6 som finns i Hovsta just nu. Synd bara att jag varken befinner mig i Sverige eller har pengar att köpa den för.
• Vi flyttar till Örebro! Jojomän, under sommaren flyttar vi till en stor (4-5rok) fin lägenhet på lagom avstånd från centrum. Ska bara hitta en lämplig kandidat först.
• Jag börjar träna aikido! Denna reseverar jag mig dock lite för, eftersom jag vet ännu inte vet om det ens är kul? Kan ju inte lova att jag ska göra något och det sen visar sig vara astrist. 

Ni som känner Sebastian kan fråga honom vad han ska skriva på för kontrakt strax. Inte min nyhet att dela.