Nedräkningen till tolvslaget

Nyårsafton blev inte som tänkt, men det blir det väl aldrig? Förmiddagen slappar jag på vandrarhemmet innan jag tar mig ett snabbt dopp i havet. Sen hängde jag med vår tyska kock Peter till hänger. Åker matatu igen, vilket jag inte gjort på två månader. Tillbaka igen blir det häng med de andra medan Peter lagar mat, med lite assistens ibland. Det blir en somrig middag, som ni kan se på bilden nedan.

So far so good. Men sen så…

21.00 Vi bestämmer oss för att åka till Pirate beach för att hitta en beach club där.

22.30 Fyra av oss åker tuk-tuk till City Mall för att ett tyskt par behöver ta ut pengar.

22.45 Vi kommer fram och ser att trafikköerna mot stranden är långa och inser att vi är för sent ute för att hinna till Pirate beach innan tolvslaget.

22.55 Vi sätter vi oss och väntar på de resterande fyra, som tuk-tuk-föraren åkte tillbaka för att hämta.

23.20 Äntligen kommer de! Vi går in på ett café i gallerian för att kissa.

23.30 Pirate beach är som sagt uteslutet, och Kevin ska prompt gå till Bob's bar istället, som ligger några minuter bort.

23.35 Vi upptäcker att inträdet på baren är 1000 shilling, och det vill ingen av oss betala. Vi går tillbaka till City Mall för att istället gå in på en bar där, som ligger granne med cafét. Två i sällskapet åker hem.

23.40 Det kostar lika mycket på den andra baren och där är det dessutom lång kö. Ska vi få räkna in tolvslaget stående på parkeringen till en galleria?

23.45 Desperata bestämmer vi oss för att gå till cafét där vi tidigare besökte toaletten, för där kostade det ju i alla fall inget.

23.48 Cafét har börjat ta 1000 shilling i inträde. Vi suckar över att vi inte stannade där när vi väl var inne förra gången.

23.50 Dörrvakten hör delar av vår konversation och frågar om vi alltså varit där inne förut. Kevin drar några vita lögner och lyckas övertala personalen att släppa in oss gratis.

23.55 Vi beställer dricka för att skåla med vid tolvslaget.

0.00 Det nya året räknas in och den enda som fått sin dricka är Kevin. Varför det gick snabbare att hämta en Smirnoff Ice än några öl förblir ett mysterium.

0.05 Vi andra får våra drickor och kan äntligen skåla.

0.10 Kevin och Joan upptäcker att det går att smita in till baren bredvid. Ställena delar nämligen toalett.

0.25 Kevin och Joan kommer tillbaka för att Kevin fått en bitch slap av en mzungu som tyckte att de tagit deras bord.

0.30 Vi betalar notan och går alla över till baren för att dansa.

1.15ish Vi åker hem.

Julhelgen

Snorklingen på julafton gick sådär. Himla blåsigt här så vågorna hävde ner vatten i min snorkel hela tiden. Spenderade mer tid att hosta vatten än att titta på korallerna och fiskarna. Men det var en härlig båttur, och lite fint fick jag se.

På julaftonskvällen var det gemensam julmiddag med räkspett till förrätt, kalkon till varmrätt och kokoskaka till efterrätt. Maten var inte mer än okej och allt var så himla ouppstyrt så det var ärligt talat inte superkul. Borde ha följt med tyskorna till fiskrestaurangen på stranden istället.

Juldagen spenderade jag i en soffa lyssnandes på podcast. That's it.

Idag var vi ett gäng vid en beach bar en bit längre bort på stranden. Där stod kamelrace på schemat, men ingen av oss deltog. Det blev fullt direkt så de som ville rida fick tyvärr inte plats. Det var kul att titta på! Visa kameler sprang ordentligt medan andra lunkade på i sin egen takt.

Dagarna som gått

När jag anlände på South Coast Backpackers sent lördag eftermiddag hoppade jag direkt i poolen, som inte var särskilt avsvalkande. Vatten har en tendens att bli gansla uppvärmt efter en dag i solen… men gött ändå, såklart!

Söndagen skulle spenderas på stranden, men jag och tyskan som jag gick dit med tröttnade ganska snabbt på försäljare och pratglada män. Man känner sig även ganska utstirrad de korta stunder då man får vara ifred, och det känns obekvämt att ligga i bikini. Resten av dagen låg jag därför i hängmattan med en bok, i poolen eller i en solstol. Helt okej det med! På kvällen var vi ett gäng (jag och tre tyskor) som åt middag på fiskrestaurang vid havet.

Igår var vi i Mombasa. Jag lyckades förlånga mitt visum och sen hängde jag med tyskorna och deras vänner och vänners vänner. Tog oss en guidad tur i gamla stan, och hängde sedan i en park.

Nu sitter jag och väntar på en österrikisk tjej som jag ska iväg och snorkla med. Tyskorna har redan gått till stranden, men den här tjejen verkar fortfarande sova. Hur länge kan man sova i den här värmen? Jag har varit vaken i två timmar redan. Ja, jag är otålig, för jag vill snorkla! Klockan är ju redan 10… 

Fredag i Uganda - Vägen tillbaka till fläsket

Eftersom intresset för vad jag gjorde i Uganda verkar vara så himla stort fortsätter jag väl. Fredag skulle vara min sista chans att få träffa bönder, för vi hade planerat att åka en liten omväg till en mysig by för att göra detta. Men sydsudaneserna ville inte träffa några bönder, de ville tillbaka till Kampala. Flera av dem hade tydligen avtalat möten där på eftermiddagen. Så det satt tåligt och väntade när jag kom ner till frukosten – verkade tycka att jag var sen trots att vi inte skulle åka än på 45 minuter. Hade till synes helt omotiverat blivit uppringd av receptionisten på morgonen som frågade om jag skulle komma ner och äta frukost snart? Väldigt underligt samtal.

Vi begav oss ut på vägarna, och stannade enbart för att kissa, köpa airtime eller fotografera kossor. Fotograferingen var för min skull. Blev inga toppenbilder direkt, men ni ser de snygga hornen i alla fall. De här kossorna/tjurarna finns bara här i Bushenyi, om jag förstått det rätt.

Tillbaka i Kampala tog jag mig en dusch och en eftermiddagslur på palatset, innan jag följde med för att käka fläsk. Hamnade på något ställe där den höga musiken förstörde alla möjligheter till prat och där mörkret förstörde alla möjligheter till att se vad man åt. Fläsket var himmelskt gott, men väldigt svåligt och fettigt. Cassavan smakade inte så mycket, men det visste ni ju redan.

Torsdag i Uganda - En presidents initiativ

Torsdag morgon, och sydsudaneserna var lika pigga som dagen innan – de satt och väntade tålmodigt när jag kom ner för frukost. Det verkade bara vara jag och min kollega från EAFF som uppskattade sovmorgon. Fast det är väl inte så konstigt egentligen, för vårt sällskap var ett gäng bönder som vanligtvis säkerligen hade bättre saker för sig än att sova på mornarna.

Dagens visit var på presidentens initiativ för bananindustriutveckling, om man ska översätta det till svenska. Här fanns många, många hektar med bananplantager. Det fanns också ett labb som vi inte fick beträda. Däremot fick vi gå in på byggarbetsplatsen för en stor fabrik och en ny kontorsbyggnad. ”Här behöver ni ha hjälm på er” fick vi höra, och så gick vi alla in utan hjälmar. Det var ju inte Falu Koppargruva direkt, där det finns hjälm och regnjacka till samtliga besökare. Här fanns det istället hemliga övertäckta splitternya maskiner som vi fick kika på. Nu är det minsann snart slut på att skala bananer för hand.

 

Sen fick vi äta kakor. Banankakor. Mums. Lite omvänt, för efter kakprovningen var det dags för lunch. Det serverades inte så oväntat matooke (kokt mosad banan) (typ). Inte inte oväntat på grund av att vi befann oss på en banangård, utan för att det alltid serveras matooke i Uganda. Jag älskar banan, fast efter en vecka i Uganda är jag faktiskt lite less. Speciellt som matooke är ganska… tråkigt.

Vet ni vad som hände sen? Jo, det började regna så vi kunde inte åka ut i skogen den här dagen heller. Jag fick således aldrig träffa några bönder in action på sina bondgårdar. Vilket var den största anledningen till att jag ville åka på den här resan. Så det kan gå.

Onsdag i Uganda - Att göra vin av bananer

På onsdagen hade vi en skön sovmorgon, och skulle lämna hotellet först halv 10. Detta verkade dock inte sydsudaneserna känna till, för när jag kom ner för att äta frukost vid 8.45 så satt alla och väntade på avfärd. En smula stressande, ja. Vi gav oss iväg en timme senare, på en gropig väg rakt in i bananskogen. En stund kom vi fram till Tigebwa Development Association, en gräsrotsorganisation som sysslar med att göra vin av främst bananer. Här har de skapat både jobb och marknad för bönderna och deras råvaror. Vi fick följa med genom hela processen för att göra vin, och lärde oss bland annat att aldrig krama ur saften ur en banan. Gör man det så kramar man också ut alla partiklar som man inte vill ha som ingredienser i vinet. Nä, bananer ska hänga och droppa. Så nu vet ni det – om ni någon gång tänkt ge er in i bananvinsbranschen. Eller banansaftsbranschen, för all del.

 

 

Vi åkte tillbaka för lunch på hotellet, innan vi gav oss ut i skogen på nytt. Den här gången nådde vi dock aldrig fram till målet, för det började ösregna och vägarna var gjorda av lera. Regn + lera är ingen bra kombination, och risken att bli kvar i skogen lockade ingen. Därför vände vi redan innan klockan tre på eftermiddagen, och så hände det inget mer den dagen. Det var strömavbrott på hotellet, så jag satte mig i baren med datorn, pannlampan och en öl för att renskriva mina anteckningar från dagarna som gått

Tisdag i Uganda - klonade bananer och en lång bussresa

Vi lämnade cassavan kvar på måndagen, och ställde in oss på bananer för resten av veckan. Första bananbesöket var på Agri-genetic Technologies Ltd (AGT Laboratories). Där sysslar man med genteknik för att odla bananer och andra grödor. Man tar celler från bananplantor för att odla nya plantor. Perfekt när man har hittat det godaste-bananen-ever och vill ha en kopia, för det här handlar ju faktiskt om kloning. Professorn som vi fick träffa hade svenskt pass, sin familj i Sverige och många års boende i vårt land. Men han kände inte till Mälardalens högskola. – Uppsala? är vad alla, inklusive han, frågar när jag berättar att jag är från Sverige och färdigstuderad. Lite omväxling från – Stockholm? som jag får höra annars.

  

Väl inne i Kampala igen efter besöket på AGT fick jag be bussföraren att stanna till vid en marknad så att jag kunde köpa bananer. Lunchtid hade passerat för mig, och jag hade lite panik över att det skulle sluta som dagen innan. Längst bak i bussen skrattade ekonomiassistenten och pastor Kato åt mig. – You are like a baby. Tydligen är det bara bebisar som måste äta regelbundet i östra Afrika? Men nog tog de emot varsin banan i alla fall. Och denna klase bananer följde med mig hela veckan, som ett gäng goda vänner.

Med två bananer i magen överlevde jag besöket på Uganda Cooperative Alliance. Jag hörde dock inte så mycket av vad som sas, för jag satt allra längst bort från de som talade, och hade airconditionen surrande i mitt öra. Hoppas jag inte missade något viktigt. När det obligatoriska gruppfotot var taget hade det äntligen blivit dags för lunch. Sedan bar det iväg mot väst, mot distriktet Bushenyi och staden Ishaka. Härlig bussresa på 7 timmar inklusive diverse stop.

Utsikten från bussen var finfin hela resan

Det här är min "Va, tar du kort på mig?!"-min. Kanske inte
 tagen på just den här bussresan, men det kvittar väl.

När vi äntligen kom fram var det kväll och så - tror hon han bli runt 10-snåret. När det gäller standarden så gick vi från slott till koja. Hotellet i Ishaka kändes mycket mer rimligt än palatset vi bott på i Kampala. Fast minus för att det var stora hål i myggnätet över sängen. Jag fick kleta på mig myggmedel bäste jag kunde vid läggdags, och hoppas att effekten skulle hålla sig längre än de 4-5 timmar som står tryckta på flaskan. 

Måndag i Uganda - Center of Excellence

Måndag morgon för en vecka sen lämnade vi palatset i Kampala för att åka till Cassava Regional Center of Excellence, några mils resa från huvudstaden. Centret är ett av fyra regionala center of Excellence i Östafrika, som startades inom projektet East Africa Agriiculture Productivity Project. I Tanzania finns ett Center of Excellence för ris, i Etiopien för vete och i Kenya för mjölkprodukter.Alla center sysslar med forskning, utbildning och information. Centren drar nytta av varandras forskning, och alla organisationer i regionen kan komma till de olika centren för att lära sig saker. Precis som vi gjorde!

Alla dessa namn. Vet inte hur National Crops Resources
Research Instititute kommer in i bilden egentligen, men någonstans i ledet
finns det i alla fall - uppenbarligen.

Fun fact om Cassava

• I Uganda äts det 125 kg cassava per person per år.
• Det finns 19 godkända typer av cassava i Uganda
• Cassava är rikt på vitamin A
• Det som kallas arrowrot är rotknölarna på en cassava
• Cassava smakar inte så mycket (personlig åsikt)

Måndagen var dagen då jag åt frukost kl. 8, fikade halv 12 och fick lunch klockan 16. Min kropp tyckte inte så mycket om den dagen, om man säger så. Det var svettigt och varmt på det också. Efter att vi varit på Cassava-centret tog en snubbe därifrån med oss på ett oplanerat besök. Vi hamnade på Variety Plus Uganda, en organisation som sysslar med Value Addition och producerar olika saker av främst cassava. Tårtor, kakor och sådant gott. Fick tyvärr inte provsmaka, så jag vet inte hur en cassavatårta smakar. Är skeptisk.

Efter besöket på Variety Plus Uganda var det ju fortfarande inte dags för lucnh, utan då vi skulle vi på det planerade besöket till UNFFE - Uganda National Farmers Federation. Ni hör på namnet vad det är för något, så det behöver nog ingen närmare förklaring.

På kvällen var jag hemma hos Lisen och Sanna, två av praktikanterna i Kampala. Där bjöds det på pasta och den slemmigaste frukten jag någonsin ätit. Minns inte vad den hette.

Vår buss under veckan. Med fällbara säten, säkerhetsbälten och kylskåp
fyllt med vattenflaskor.

Kort uppdatering från Uganda

Har inget wifi här i Ishaka, så jag kommer istället lägga upp några inlägg i efterhand när jag kommit hem igen. Just nu skriver jag med mobilt nätverk på mobilen (som jag inte lyckats dela till datorn), och är inte sugen på att skriva så långa inlägg så här.

Men jag gillar Uganda! Grönt, frodigt och fint. Känner mig tryggare här än i Nairobi. Taxichauffören i Kampala skrattade åt mig när jag vevade upp fönsterrutan, samtidigt som jag uttryckte hur varmt jag tyckte att det var. Han påpekade att alla kenyaner gör så... Att sno grejer genom bilfönster är tydligen inte alls lika vanligt i Uganda som i Kenya.

Har varit på olika center som odlar bananer och cassava, och besökt organisationer. Idag på eftermiddagen skulle vi åka ut till några bönder, vilket jag sett fram emot mest, men fick vända på grund av att vägen var så lerig och det ösregnade. Hoppas vi hinner med något besök innan vi lämnar Bushenyi i alla fall!

Världens närmaste huvudstäder

Här kan ni läsa om min resa till Wien och Bratislava för några år sedan. Kul va?

Första dagen i Uganda

Uganda är grönt. Det märkte jag redan från flygplansfönstret - att det är grönare än Kenya. Det var det första jag la märke till.Vi landade på Entebbe International Airport, varifrån det är 40 kilometer till huvudstaden Kampala. Luften var fuktig, och varmare än i Nairobi. Det kan vi tacka (nåja) Victoriasjön för. Entebbe ligger precis vid sjökanten. Även i Kampala är luften varm och fuktig, så här trivs Malaria-myggen bra. (Nej, jag fick inte panik när vi satt på en uteservering och väntade i 100 år på vår mat och solen snart skulle gå ner och jag inte hade myggmedel med mig.)

Victoriasjön

Från flygplatsen till Kampala åkte vi förbi mängder av små butiker, där det säljs lite allt möjligt. Väldigt mysigt och vackert. Väl framme vid vårt pampiga (!) hotell märkte jag skillnaden i säkerhet från Nairobi. Säkerhetsvakterna i Kampala bär vapen, och de kollar alla bilar med dess innehåll extremt noggrannt. I Nairobi slänger de ett trött öga in genom bilfönstren och i bagaget - i Kampala kryper de in i bilen, kollar under säten och öppnar alla väskor. De stoppar nästan ner huvudet i väskorna - jag överdriver inte.

Från taxifönstret på väg från flygplatsen

Från taxifönstret på väg från flygplatsen

Den tredje skillnaden är trafiken. Jag och mitt sällskap från EAFF (ekonomiassisten Robert) promenerade från hotellet till en galleria, och det var så lugnt och skönt. Mitt i centrala i Kampala, och vi såg inte en enda bilkö. Det finns inte närheten av lika många bilar här som det gör i Nairobi. Jag har vant mig vid den ständiga närvaron av bilar, och att riskera livet för att ta mig över vägen. Kampala känns trevligare av den anledningen, och du är mer säker när du går runt här.

Det här är mitt hotellrum... fint skare´ va!

Avslutningsvis kan vi sammanfatta dagen med att jag gillar Uganda. Människorna är kanske en smula mindre trevliga än i Nairobi, men överlag så känns det bra. Det är renare här också, om vi ska fortsätta med jämförelserna. Imorgon väntar ett besök på Regional Center of Excellence for Cassava på förmiddagen, och efter lunch ska vi åka till Uganda National Farmers Federation och kika hur de har det där.

Fältresa till Uganda

På söndag åker jag till Uganda för att möta upp en gäng från organisationen South Sudan Agriculture Producer Union (SSAPU). Jag kommer ha sällskap av ekonomiassistenten från EAFF (min organisation). Sydsudanserna ska till Uganda på en så kallad 'learning trip', vilket innebär att de åker ut i fält för att kika på hur bönderna arbetar där. Kooperation handlar ju om samarbete, och det här är ett utmärkt sätt att lära sig av varandra. Mitt uppdrag är att dokumentera den här resan. Jag ska dels intervjua de ugandiska bönderna om vad de sysslar med, men framför allt ska jag prata med de besökande sydsudaneserna för att få reda på vad de lär sig och hur det ska använda det när de kommer hem.

Ser verkligen fram emot den här resan. Blir min första fältresa, och vilken start! Kommer vara i Uganda i sex dagar, söndag till lördag. EAFF står för alla kostnader. I samtalen med bönderna tänker jag passa på att ställa frågor som jag kan använda till utställningen jag ska göra när jag kommer hem. Himla kul att få berättelser från både ugandiska och sydsudanesiska bönder. Om jag har tur kommer jag även få åka till Tanzania vid något tillfälle, men det är en annan historia. I slutet av november ska jag i alla fall följa med på en fältresa i Kenya för att möta potatisbönder samt boskapsbönder. Utöver det kommer jag göra en eller några egna fältbesök i landet.

Kusten ommöblerad

Jag har möblerat om min semesterresa över jul och nyår. Magkänslan har länge protesterat mot One Love Island, för det finns ingenting skrivet om stället på nätet. Ägaren svarar inte varken på mail eller Facebook, och det är ju en liten ö som endast består av det här gästhuset. Känns inte hundra att åka dit själv, så jag bokade av.

Det blir flyg till Mombasa, och direkt ner till Diani Beach och South Coast Backpackers. Sex nätter i sovsal blir det där. Verkar vara ett supermysigt ställe med egen pool och allt. Öppnade i början av året, så det borde vara ganska fräscht. Bilderna nedan är lånade från webbplatsen.

South Coast Backpackers

South Coast Backpackers

I mellandagarna åker jag sedan upp till Mombasa igen; Nyali Beach och Backpackers Nirvana. Den bokningen ligger kvar sen sist, 7 nätter i en egen liten hydda i trädgården, om jag förstått det rätt. Eget rum och badrum ska jag få i alla fall. Nirvana ligger precis på stranden och har staden runt hörnet, skulle man kunna säga. Det blir ingen övernattning i centrala Mombasa, utan jag tar mig in dit från Nyali Beach istället. Det är bara några kilometer. Så trist att bo på hotell, för där träffar man inte människor. 

Hela kalaset blir bara någon hundralapp dyrare än om jag skulle åka buss och bo på de ställen jag bokat först. Men nu får jag FLYGA!

En paradisö i sydkinesiska havet

Från något otäckt till något underbart; Pulau Tioman. Min paradisö. Läs artikeln på Livåleva här.

Efter K(enya) följer A(msterdam) och C(uracao)

Vi fortsätter på temat semester. Hört talas om ABC-öarna? Det är en holländsk ögrupp som ligger i Karibien, precis norr om Venezuela. C står för Curacao, och dit åker jag med familjen i mars nästa år.

Nog syns det att det är en gammal holländsk koloni alltid. Bildkälla

Vi ska bo i egen villa med egen pool. Så himla NAJS! Bildkälla och mer fakta om huset här.

Den 3 mars åker vi dit och den 13 mars åker vi hem. Men först ska vi fira mammas födelsedag i Amsterdam! Vi åker dit den 27 februari, och därifrån är det sedan direktflyg till Curacao. 

I Amsterdam har jag varit förut, en helg i mars 2008.

Sen är det färdigrest på en stund tror jag. Kanske. Lovar inget.

Allt gratis är gott

På väg hem från Falun i torsdags så tog jag mig en gratis kopp te i bistron. Jag var inte ett dugg sugen, men är man SJ Prio Grå så måste man ju utnyttja det man får. Åker så sällan med bistrotåg, så jag fick passa på. 

Gratis te med bärsmak. På grund av glömska fick
det svepas några minuter innan jag skulle av i Sala.

Hjälmaren runt på cykel

Hjälmare Docka var vårt första mål, men det gick alldeles för snabbt att ta sig dit så vi bestämde oss för att cykla vidare, och hitta Hjälmaren. Efter några omvägar på sammanlagt en mil hittade vi sjön och skylten "Camping förbjudet inom området". - Screw that, tänkte vi och slog upp vårt tält på en stig. Väldigt wild and crazy av oss. Så kriminellt. Men klockan var 10 på kvällen, och vi hade cyklat 6 kilometer i en halvcirkel, och 4 kilometer fram och tillbaka på en grusväg som övergick till en grässtig som övergick i en bom som hindrade oss från att cykla rakt ut i skogen. Och det efter att vi triumferande konstaterat att - Det kan inte gå fel när vi åker på en väg som följer kanalen. Den måste leda fram till sjön.

Hjälmare Docka - alldeles för nära Arboga.

Jajemän, här har det fastnat skog i hjulet! På stigen som inte ledde till Hjälmaren.

Tjoho, en sjö och en plats för tältet!

Moa tog ett bad, vi grillade korv i storm och sedan tillbringande vi natten med att spänna oss så att vi inte skulle rulla in till mitten av tältet och krocka. Vakna, vända, vakna, vända, vakna, vända.

Efter frukosten rullade vi vidare, över kanalen och mot Stora Sundby Slott. Nu snackar vi prinsar och prinsessor, för det här slottet var ett riktigt sagoslott. Vi beundrade det på avstånd, kollade in en så kallad ruin och sedan tog vi oss ett dopp i Hjälmaren.

Stora Sundby Slott.

Vi cyklade, och cyklade, och cyklade. Framåt kvällen kom vi äntligen fram till Vingåker där vi kunde köpa kvällsmat. Sedan var det dags igen - att hitta sjön. Lätt som en plätt denna lördagskväll; men var fanns den utlovade badplatsen? Vi hittade en liten hamn med tillhörande villa, och bestämde oss för att helt sonika knacka på och fråga om vi fick sätta upp vårt tält på gräsplätten precis bredvid. Det fick vi.

Underbar väg att cykla på.

Kalklinbanan korsade vi flera gånger.

Vi badade, åt grillad kyckling och drack rosévin. Kortlekarna och tärningarna som vi hade tagit med oss kom inte till användning. Efter att vi var färdigkissade och färdigtandborstade så somnade vi ganska snabbt. Väldigt underligt att vi var så trötta efter att bara ha cyklat 8 mil?

Bildtext överflödig.

Solnedgång över Hjälmaren.

Morgonstund har guld i mun. Efter en lyxig frukost (fruktkusar med baconmjukost + frukt + chips) så började vi cykla västerut. Idag skulle vi sluta cirkeln. Helt utmattad som jag var bestämde jag mig för att inte cykla hela vägen till Örebro, utan ta vägen över Hemfjärden. Det räknas också som Hjälmaren runt. Men först stannade vi till i Katrinelund för ett bad, lite sol och lunch på Sjökrogen.

Katrinelund.

Sjökrogen i Katrinelund.

Moa hade tyvärr ont  i knäet, så hon skulle också med över Hemfjärden. Vid Hjälmarbaden tog vi oss ett sista dopp innan vi cyklade som tokar över ön för att hinna med färjan. Åter norr om Hjälmaren skiljs vi snart åt, då Moa cyklar mot Rinkaby och jag mot Arboga. I Götlunda stannar jag till för den tidigare nämnda Götlundaglassen. Sedan använder jag mina sista krafter till att cykla de 12 kilometrarna tillbaka till mitt Arboga. Benen funkar, men min vänstra handled gör ont som fan.

Hjälmarbaden.

Färjan över till fastlandet norr om Hjälmaren. 

Passionsfrukt och hasselnöt. Jag hade beställt smörkräm, men hasselnöt är ju också gott.

Lite snopet kändes det att ingen välkomstcermoni tog emot mig i Arboga. Här hade man cyklat 20 mil runt Sveriges fjärde största sjö, och så fick man inte ens en klapp på axeln. Min sambo befann sig Oxelösund när jag rullade in på Vallgatan. Dålig planering.