"En biljett för mig, och en för mina trötta fötter"

Jag går på tåget och hittar ett ledigt säte vid ett bord. På sätena mitt emot ligger påsar, och precis när jag satt vid fönstret kommer ägaren till påsarna och frågar: "Ursäkta, jag måste ha benet rakt, kan du sätta dig på det andra sätet?"
Jag stirrar på henne en stund innan jag svarar: "Eftersom det är nästan tomt så är det lugnt, men tänk om det inte varit det?"
Sen flyttar jag mig till fyr-sätena på andra sidan gången. Här får ursäkta mig till kvinnan som sitter längst ut för hon har fötterna på sätet mittemot så jag kommer inte in. Hon tar ner dem tillfälligt. En slump?

Tåget börjar fyllas på. En man frågar pås-kvinnan om det är ledigt på sätena mitt emot. Kvinnan pekar på det yttersta sätet och säger att det är ledigt.
"Men inte det där?" frågar mannen och pekar på platsen vid fönstret, där jag först satt. Han får ett nekande svar och slår sig ner längst ut.

Strax kommer en tjej och ska till att sätta sig bredvid mig. Då frågar kvinnan som jag hade fått be ta ner fötterna: "Måste du sitta där?" Chockad svarar tjejen att hon inte måste det och så flyttar hon någon rad längre bort. Jag själv är mållös. Är det här något slags skämt? Kvinnan flyttar sin jacka och tygpåse till sätet bredvid mig.

"Vart ska du åka?" frågar plötsligt kvinnan mig.
"Arboga, hurså?" blir mitt sammanbitna svar.
"Jaha, du ska åka ända dit."
"Hurså?" frågar jag igen. "Tycker du att jag också är i vägen?"
"Nej, jag vill ha fötterna uppe. Har gått hela dagen. Det finns ju andra platser." svarar kvinnan, helt oberörd.
"Och tänk om det blir fullt?"
"Det blir det nog inte."

När konduktören kommer övervägar jag vad som vore mest underhållande: Att be konduktören fråga de båda kvinnorna om de har betalat biljett för sina fötter också, eller vänta för att se om någon annan stiger på och startar en diskussion.

Jag valde det sistnämnda, och höll tummarna. Men det var ingen som tog upp kampen, tyvärr. Kärringarna hade vunnit.