Med hjärtat i halsgropen korsar jag denna väg

I Sverige är det förbjudet att som fotgängare vitsas på motorvägen. I Kenya promenerar man längs med den och korsar den när det behövs. På de ställen jag korsat motorvägen idag har det i de flesta fall handlat om en åttfilig väg. För att ta mig till busshållsplatsen imorse var detta mitt enda alternativ. Ta seden dit du kommer, heter det ju också. Fast jag vet inte hur man åker buss i det här landet. Stod och glodde ett tag på busshållplatsen, och när en liten buss stannade för att släppa av kunde jag fråga bussvärden om den skulle till Museum Hill. Det skulle den. Från platsen där jag blivit avsläppt var det lätt att hitta till Nairobi National Museum.

Museet är jättestort och det fanns många intressanta utställningar. Dock hade jag svårt med koncentrationen den första timmen, för jag var svinhungrig. Till sist fick jag be om att få gå ut via en specialväg och sedan bli insläppt igen via densamma, eftersom entrékortet inte fungerar om man blippar ut sig. Tog mig en hamburgare på musée-caféets uteservering. Fantastisk utsikt över naturen. Det hade man inte trott, att det skulle vara så grönt i Nairobi.

Efter att ha gått igenom hela museet var det dags för Snail Park. Varför jag nu hade tyckt att det var en bra idé, när ormar är så vidriga. Inne i parken fanns inte bara ormar, utan även grodor, krokodiler, alligatorer, sköldpaddor och fiskar. Favoriten var kattfisken, vet inte om jag sett en sådan förut. Snyggast i stan med sina morrhår.

Kattfisken. Bildkälla här.

Så att hitta till museet var inte så svårt, eftersom jag hade ett namn på platsen där jag ville gå av. Svårare skulle det bli att ta sig hem, för jag hade inte haft en tanke på att ta reda på hur jag beskriver var jag vill gå av. Jag promenerade en bra bit längs motorvägen innan en Matato (minibuss) stannade och frågade var jag skulle. Det blev Westlands Square, för därifrån tänkte jag att jag kunde promenera eller ta en taxi. Fick klämma in rumpan som den fjärde personen på en tresitsare. Trångt var bara förnamnet. Blev avslängd på en helt okänd plats som bussvärden påstod var Westlands Square.

Eftersom jag blivit varnad för att se förvirrad ut så började jag direkt gå med bestämda steg i samma riktning som tidigare, som om jag visste exakt var jag skulle. Gick en bit och hittade två kvinnor som jag frågade efter vägbeskrivning. Två ensamma kvinnor kändes tryggare än en folkmassa, som det varit där jag blev avsläppt. Ingen av kvinnorna kände till Westlands Square, men frågade om jag menade Sarit Centre. "Yeah, I could go there instead" svarade jag. Herregud vilken konstig sak att svara egentligen, men jag hade varit på Sarit förut och visste att det fanns ett Supermarket där, vilket var vad jag letade efter. Dessutom är det lättare att ringa efter en taxi och be om att bli upphämtad på Sarit Centre än "någonstans på motorvägen".

När jag väl hittat mitt Supermarket på Sarit insåg jag att det var Westlands Square jag befann mig på. Hade nämligen kollat upp just detta Supermarket på Google Maps igår, och kände igen namnet. Bussvärden hade inte ljugit, utan jag blev bara inte avsläppt exakt där jag trodde, dvs. där bussen hade stannat på vägen in till museet och där jag åkt förbi med taxi många gånger redan. Efter lite frukostshopping frågade jag en vakt efter Rhapta Road, och tog en 2 kilometers promenad hem. Vid det här laget hade jag lärt mig att ta följe med andra personer som korsar stora vägar, för kenyanerna är bättre än mig på det där. Så jag sprang en äldre man hack i häl, några filer i taget. Undrar om han kände sig förföljd?